Frågan om kvalitet i de kulturella uttrycken (konst, litteratur, musik, scenkonst, dans, mode, design, arkitektur) är onekligen intrikat! Det finns ju kriterier som är nästintill mätbara och då är det lätt; t ex skickligheten i det tekniska utförandet, nydanandet, etc.
Men det omätbara då? Som är minst lika viktigt. Beskrivning av det samhälle vi lever i, de betingelser vi lever under, budskapet, skönheten, känslan hos skaparen och som kan ge upphov till känslor hos betraktaren, lyssnaren, läsaren. Eller själva idén (t ex i konceptkonsten)!
Den mätbara – ibland fysiska – kvaliteten kan vi sätta betyg på. Men hur kan och ska vi hantera den omätbara? Den som ligger människan nära, som också är individuell och ofta också är ”kulturellt” betingad?
På exempelvis konst sätter marknaden (genom t ex auktioner) ofta priset. Är det detsamma som kvalitetsstämpeln? Och vad har de ”professionella” bedömarna och kritikerna i dagstidningarna för underlag för kvalitetsbedömningar? Samtidigt utvecklas konsten med sin samtid. Det skapas nya uttryck – där det i regel saknas referenser. Den abstrakta konsten, konceptkonsten, den nutida musiken. Vad har man då att gå efter?
Vad krävs av den som offentligt ska bedöma eller sätta betyg, förutom kunskaper att bedöma det mätbara. Vad krävs utav öppenhet, engagemang, erfarenheter, nyfikenhet, kontakter, bildning för att förstå det mänskliga – det omätbara?
”..Vad säger egentligen popularitet och intäkter om verkets halt? Å andra sidan – vilka kriterier utom de subjektiva finns att stödja sig på när det gäller estetiska värden?..”, som Anders Mathlein i SvD nyligen uttryckte det. Man kan ju fråga sig vad den subjektiva uppfattningen grundar sig på.
På den internationella auktionsmarknaden säljs idag konstverk av bl a kända amerikanska efterkrigskonstnärer, de abstrakta expressionisterna, för flera hundra miljoner kronor!! Visar priset kvaliteten? Hur bedöma den?
Björn Nordén