Författare: Anders Johansson

I april 2021 var det elva år sedan Carolina Falkholt kom från Göteborg till Mariestad, träffade idégruppen och entusiastiskt förklarade: ”Vi ska göra världens största graffitikonstverk på silon i hamnen”. Och så blev det. Största säkert, med alla målningar inuti silon också. Och Mariestad hamnade på kartan, nationellt men även utomlands…. och man hörde ”den lilla djärva staden med det stora konstverket”.

Graffiti var inte rumsren då och kritiken bland många invånare blev intensiv och högljudd. Men vinden vände under sommaren i takt med att konstnärernas bilder alltmer täckte de tolv tornen och med alla aktiviteter i och kring silon. När sedan rivningen startade i september hördes en massa röster för att låta konstverket vara kvar. (Det ingick i konceptet att hela siloanläggningen skulle raseras för att ge plats för det nya hamnområdet). Man kan undra vad det betytt för Mariestad om den varit kvar?

Carolina och graffitiprojektet bidrog nog en del till att den unga konstformen allmänt fick mer uppmärksamhet och uppskattning. Konstmuséer och gallerier blev intresserade; många städer ger idag utrymme för väggmålningar för att göra miljöer mera spännande och attraktiva. Carolina Falkholt tilldelades bl.a. Västra Götalandsregionens Arbetsstipendium 2012, Göterborgs stads Kulturstipendium 2012¨och Carl-Axel Valéns stiftelses kulturstipendium för år 2016.  

Lär gärna mer om Carolina på Wikipedia. (Carolina ställer just nu ut på konstgalleri CFHILL i Stockholm.)

När kommer nästa djärva kultursatsning i Mariestad?

Björn Nordén

I Frankrike är kultur navet i samhället får man höra. Kultur är arbete med konst, musik, litteratur, teater, dans, arkitektur, design, mode, media och mat. Där är det självklart att även lantarbetare går på balett eller konsert under kulturfestivalerna på somrarna. Och på muséer och utställningar andra årstider. Det svenska ordet ”finkultur” existerar inte i Frankrike. Kulturen tillhör alla. Det pratas kultur i affärslivet, bland politiker. Att kultur är allmänbildning och grundläggande för all verksamhet har varit svårt att förmedla i Sverige. Här är man mer kommersiellt inriktad.

Men kanske i det ”nya normala”, som kommer när pandemin avtar, att människor inser den roll som kulturen kan spela för att förstärka egenvärdet, men också för att bidra till hela samhällsutvecklingen. Och kanske får pandemin oss att mer i grunden fundera kring hur vi bör och hur vi vill leva. Vi kan redan nu se de effekter som pandemin för med sig och som i framtiden nog blir bestående, till del i alla fall. Effekter som bl.a. medför färre direkta möten mellan människor. Mycket är naturligtvis bra och innebär bl.a. bättre effektivitet och mindre klimatpåverkan, men de fysiska kontakterna krävs för ökad gemenskap, för att vi i grunden ska lära känna varandra, för den ”tysta” kunskapen, som inte går att sätta ord på. Möten som ofta är spontana och oplanerade och ger nya tankar och idéer, som blir allt viktigare i den snabbt föränderliga världen…. Och effektivitet är väl inte alltid det vi söker i mellanmänskliga relationer.

Kulturen har haft ett krisår och många av oss har hindrats från att möta kulturen med alla dess uttryck. Men det går att skönja öppningar…..

Själv vill jag besöka Moderna Muséet i Stockholm och hinna se utställningen med verk av Alberto Giacometti (1901-1966). Han med de märkliga ofta långsmala skulpturerna som ändå utstrålar resning och värdighet. Han som ville ”nå bortom det man tror sig veta och istället skildra människan som hon verkligen framstår för ögat”. Nils Möllerbergs (1892-1954) skulptur ”Pomona”, fruktens och trädgårdarnas gudinna, och som står vid Tidans strand i Mariestad. Man anar antikens ideal. Vi kan se skulpturen varje dag. Två konstnärer som levde ungefär samtidigt, men med så olika uttryck.

Björn Nordén

Sekreterare KAM